Okej, allt är skumt, men ändå inte. Saker och ting sker men ändå registrerar jag inte dem riktigt... Det har blivit som om jag gör allt jag gör utan att tänka, jag kan komma på mig själv att jag inte minns vad jag gjort dagen innan, eller liknande. Jag har fått världens mest jobbiga känsla just nu, den stör mig men ändå kan jag inte bli av med den. Jag känner mig sjukt ensam fast jag vet att jag inte är det, kan det bero på allt som har skett och kommer att ske? Eller är det bara jag som har svårt att acceptera att folk vet vad de vill och att jag känner att jag sitter fast och inte kan få det jag vill? Det finns så många frågor, men jag får inte svar på några av dem. Det börjar bli jobbigt att känna sig så ensam utan att vara det. Dessutom har min yrsel kommit tillbaka, jag mår illa och har tappat mycket av min aptit. Är det för jag är orolig över vad som kommer att hända? Eller är det något annat?
Allt förändrades så snabbt, Månsson och Andy, Sabina och Markus, Camilla och Elin flyr snart landet och allt bara händer på en sommar. På ett sätt vill jag bara att allt ska bli som förr, när alla satt fast i skolan och man visste var man hade varandra, men på samma gång vill jag inte det, jag vill att det ska bli nytt. Men just att jag inte vet vad som händer med mig själv, det är det som skrämmer mig. Min största dröm, flytta, ha ett eget hem och känna att man faktiskt har något som man kan visa för världen. Den drömmen lär inte hända på länge, det är för mycket som inte fungerar just nu för att den ska gå i uppfyllelse Gah, varför ska man känna så här? Det är ju inte det att jag vill att andra ska vara lika olyckliga som jag känner mig just nu, men det blir ännu jobbigare att ta itu med sig själv när alla är så superglada runt om en. Hatar när jag kommer in i en depperiod, allt känns så mycket jobbigare än det är. Man måste ta en dag i taget men ändå leva för framtiden så man har något att sträva efter. Men när man väl insett att det man vill inte kommer att ske på länge, slutar man hoppas och bara gör det ännu värre för sig själv.
Hur kan man känna sig så ensam när man har så många kompisar? Varför utsätter jag mig själv för att låta ensamheten tränga in genom huden, varför inte bara skjuta den ifrån mig och leva som jag alltid har? Jag orkar inte bryta ihop igen, det orkar jag verkligen inte. Men just nu känns det som om det kan ske när som. Det var länge sen sist, eller ja några månader. Jag har inte brutit ihop så många gånger i mitt liv, men det sker oftare och oftare. Bara detta året har det hänt två eller tre gånger. Vet inte vad jag ska göra för att jag inte ska känna att jag sitter fast? Någon som har ett förslag, kanske borde flytta, hitta ett jobb någon annanstanns, men samtidigt älskar jag Malmö. Jag hade saknat alla för mycket, kanske är det det som är felet, andra lämnar det och vågar chansa. Jag vågar inte för att jag är så rädd för att jag ska bli ensam? Vill inte vara den som sitter fast hela livet och ångrar allt man inte gjort. Men jag har inte modet till att bara dra här ifrån. Jag är så förvirrad av mig själv just nu att jag inte vet vad jag skall ta mig till.
Allt jag vet är att jag måste städa för folket klommer ikväll. Jag ska ta det lugnt så att jag inte faller ihop igen, som i Prag. Har i alla fall fått en tid att kolla upp min yrsel etc i augusti, hoppas på att jag klarar av det tills dess. Jag ska rycka upp mig till ikväll och leva livet och försöka att trycka tillbaka allt, i alla fall för i kväll.
Ps. Jag är inte gravid, så yrsel och illamåendet kan inte bero på det :)
Allt förändrades så snabbt, Månsson och Andy, Sabina och Markus, Camilla och Elin flyr snart landet och allt bara händer på en sommar. På ett sätt vill jag bara att allt ska bli som förr, när alla satt fast i skolan och man visste var man hade varandra, men på samma gång vill jag inte det, jag vill att det ska bli nytt. Men just att jag inte vet vad som händer med mig själv, det är det som skrämmer mig. Min största dröm, flytta, ha ett eget hem och känna att man faktiskt har något som man kan visa för världen. Den drömmen lär inte hända på länge, det är för mycket som inte fungerar just nu för att den ska gå i uppfyllelse Gah, varför ska man känna så här? Det är ju inte det att jag vill att andra ska vara lika olyckliga som jag känner mig just nu, men det blir ännu jobbigare att ta itu med sig själv när alla är så superglada runt om en. Hatar när jag kommer in i en depperiod, allt känns så mycket jobbigare än det är. Man måste ta en dag i taget men ändå leva för framtiden så man har något att sträva efter. Men när man väl insett att det man vill inte kommer att ske på länge, slutar man hoppas och bara gör det ännu värre för sig själv.
Hur kan man känna sig så ensam när man har så många kompisar? Varför utsätter jag mig själv för att låta ensamheten tränga in genom huden, varför inte bara skjuta den ifrån mig och leva som jag alltid har? Jag orkar inte bryta ihop igen, det orkar jag verkligen inte. Men just nu känns det som om det kan ske när som. Det var länge sen sist, eller ja några månader. Jag har inte brutit ihop så många gånger i mitt liv, men det sker oftare och oftare. Bara detta året har det hänt två eller tre gånger. Vet inte vad jag ska göra för att jag inte ska känna att jag sitter fast? Någon som har ett förslag, kanske borde flytta, hitta ett jobb någon annanstanns, men samtidigt älskar jag Malmö. Jag hade saknat alla för mycket, kanske är det det som är felet, andra lämnar det och vågar chansa. Jag vågar inte för att jag är så rädd för att jag ska bli ensam? Vill inte vara den som sitter fast hela livet och ångrar allt man inte gjort. Men jag har inte modet till att bara dra här ifrån. Jag är så förvirrad av mig själv just nu att jag inte vet vad jag skall ta mig till.
Allt jag vet är att jag måste städa för folket klommer ikväll. Jag ska ta det lugnt så att jag inte faller ihop igen, som i Prag. Har i alla fall fått en tid att kolla upp min yrsel etc i augusti, hoppas på att jag klarar av det tills dess. Jag ska rycka upp mig till ikväll och leva livet och försöka att trycka tillbaka allt, i alla fall för i kväll.
Ps. Jag är inte gravid, så yrsel och illamåendet kan inte bero på det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar