Muffins i stora mängder...

(Min kära bror vill aldrig vara med på foto därför hedras han med en väldigt ful bild...)

Några dagar har gått och det känns bra att ha skrivit av sig lite. I torsdags var det både en bra och väldigt dålig dag. Dagen började med att jag skulle till min läkare, redan när jag vaknade visste jag att det skulle bli en jobbig dag. Tårarna brände innanför ögonlocken men jag tänkte inte gråta. Man ska inte börja dagen med tårar för då kommer det inte att sluta bra. Läkarbesöket gick snabbt och jag stack till praktiken, några timmar med att göra så mycket som man bara kan så man slipper tänka. Eftermiddagen var det skol dags och vi skulle ha muntligt nationella i engelska, jag kände mig sjukt ledsen och hade mitt nya motto ORKA i huvudet. Månsson min snälla vän gav mig många kramar och det gjorde även Alex den läskige.
När det väl var min och Månsson tur att förbereda oss inför ”testet” gick allt bra (eftersom jag hade suttit och ätit chokladmuffins inne i klassrummet). Vi var taggade (eller inte alls egentligen) men vi satte oss ner i det lilla rummet där vi skulle ha testet, läraren hade försvunnit men det brydde inte vi oss om. Men till slut kommer hon och undrar om vi har förberett oss, vilket vi givetvis hade. Då får vi det väldigt trevliga svaret, ”Det hade ni inte behövt, för jag hinner inte mer fler idag eftersom jag ska på konferens”. Tack så mycket! Så nu ska vi göra det nästa torsdag istället…
Pappa hämtade mig efter skolan och vi körde och hämtade min fina blomma på praktiken (väldigt cool är vad den är, för det är en kastanjeväxt), Jag hann inte mer än innan för grinden när en liten flicka kommer rusande för att ge mig en kram (jag har varit borta ca. 2,5 timmar). Så än så länge har dagen varit hyfsad, det är dags att bara sticka hem hämta ut medicinen och sen åka hem till min kärar bror som nu fyllt åldern GUBBE, alltså 25år. Vi käkade gott med både rostbiff och tårta (inte samtidigt tack och lov).
I bilen på väg hem började alla tankar komma igen, jag kände mig sjuk men tänkte det går över. Väl hemma frågade Camilla om vi skulle göra något så efter en långstund kom hon och vi bestämde oss för att gå en runda. Vi snackade om allt möjligt men mest om att alla mår skit just nu, hon visste att jag mått dåligt hela dagen och det kändes skönt att ha henne där. Vi fortsatte att snacka och som vanligt sista tiden slutade med att jag gråter, jag vill inte missta mina vänner bara för att jag beter mig som skit. Jag vet att de vet att jag älskar dem över allt annat, visst jag visar det kanske inte direkt men jag älskar dem.
Camilla försökte ge tröstande ord, samma tröstande ord som typ alla andra de där orden som man vet stämmer men man kan inte tro det när det gör som mest ont. ”Det kommer att gå över, men det tar tid”, tid är just det jag inte vill att det ska ta, jag vill kunna vakna och bara ha den känslan (sååå skönt, jag har kommit över honom och allt kring honom).
Som jag berättade för Camilla är jag den människan som gärna är där för alla andra, jag ställer upp och menar att klart det inte är några problem alla är vi ledsna. Men när det kommer till mig själv känner jag mig som ett stort problem, jag känner mig fånig och dum, att allt blir bra om jag bara undviker det och visar mitt vanliga glada jag. Men det funkar inte i längden, det är inte första gången jag bryter ihop och det lär ju inte vara den sisat. Men jag samlar mycket inom mig, visst är jag den som ofta säger det jag tycker och tänker men när det handlar bara om mig är det lättare att lägga det på en hylla och ”glömma”. Problemet uppstår ett tag senare när hyllan blivit så överbelastad att det rasar ner och slår mig i huvudet och helt plötsligt tvingas jag ta i tu med allt på en gång.
Men hur många gånger det än händer gör jag som jag alltid gjort, jag gråter i min ensamhet och lever och festar och gör allt för att jag ska slippa tänka på problemen. Just nu är de jobbigaste stunderna de stunder då jag cyklar, sitter på bussen eller går, musiken i mina öron och tiden där du inte behöver fokusera på något speciellt får mig att ha tid till att tänka. Så varje dag på väg till praktiken har mina tankar varit på honom, hur mycket jag än försöker att undvika det. Men jag hinner aldrig tänka klart och bearbeta av en bit för sen är man framme och den glada fasaden åker upp och man går in, säger God morgon och sätter sig ner och frågar vad barnen vill ha att äta.
Nu kommer det största problemet, praktiken är slut och det är dags att återgå till skolan på heltid. Vilket betyder varje morgon på bussen varje lektion när läraren pratar kommer jag att missta min koncentration och försvinna in i min värld av hat, sorg och den förbaskade dumma känslan KÄRLEK. Som Camilla sa, varför kan det bara inte komma en kille som är som han verkar och få mig att må bra och för en gång skull inte komma fram till samma gamla vanliga slutsats… Killar är svin som borde sättas i bur på en öde ö där de aldrig mer kan få en att känna på ett visst sätt för att sedan få en att må skit.
Nu ska jag avsluta fast jag vet att jag hade kunnat fortsätta skriva hur mycket som helst. Men som ni nog själva har märkt är även detta inlägg mer för min egen skull än någon annans.


Pussar och kramar från mig till alla er som vill ha! <3

Ps. Tack mina älskade ärtor som gav en lyckad fredags kväll (fast att jag sov genom den som vanligt, som jag har sagt innan jag behöver festa eller göra något som att snacka för att kunna hålla mig vaken)

The only thing I need is time...

Hur kan det bli så här? Först är man otroligt glad och lycklig men innan man vet ordet av det så har man blivit nerslängd i smutsen och vill bara gå och gömma sig i en hörna. Man går från att känna sig som världens mest glada människa till den som ingen vill veta av för att man förstör stämningen. Det finns stunder då jag inte tänker på det överhuvudtaget men det finns de stunder där jag inte kan sluta tänka på allt som hänt. Var det något jag gjorde eller sa? Jag vet att det inte är det men ändå kan jag inte sluta få upp ett kanske i huvudet.
Jag vet att jag har sagt att jag ska radera hela inkorgen så att jag slipper se alla sms från just dig, du som fick mig att trilla. Men varje gång jag tänker göra det vågar jag inte, jag är rädd för att radera en del av mitt liv som fick mig att våga. Våga på ett sätt som jag inte gjort förr, problemet är bara det att när jag väl vågade ta ett steg upp blev jag puttad och föll flera meter ner för stegen igen. Jag gick inte tillbaka dit jag var innan utan gick tillbaka till ett jag som jag önskar att jag aldrig mer skulle få veta av.
Bara för en liten stund sen satt jag och kollade på Skins, hur bra som helst men sen slog det mig. Imorgon är det min brors födelsedag men inte bara det, det är exakt en vecka sen jag smsade mitt sista sms till dig! För en vecka sedan idag smsa jag och sa att det var lika bra att vi började snacka igen för jag vill ju ändå vara kompis med dig.
Men du krossa mig igen, visst smsade du som vanligt (nästan i alla fall, inga gulliga smeknamn eller avslut som ”saknar dig, vill att du ska vara här hos mig”). Men vi smsade, jag tänkte att det kunde vara bra för mig, att jag ändå kunde leva lite på hoppet om i fall vi fortsatte smsa att det kunde bli vi längre fram. Men nej, smsar inte jag smsar inte du. Men ursäkta mig, var det inte du som sa att vi skulle vara vänner, att du inte ville missta mig. Var det bara en ursäkt för att du skulle slippa undan skuld känslorna, det var du och jag allt verkade som det var bra, tills ditt fega sms på måndagen. ”Vill att vi ska vara vänner, jag känner inget mer just nu. Vet ju inte om du känner något mer, du kanske också bara vill vara vänner?”
GAAAAH! Vill bara skrika, fan vad jag hatar dig för att du får mig att må så här. Fan vad jag hatar att jag hatar att du inte hör av dig och säger att allt bara var din fega lilla hjärna som sa till dig att det var lättast så här. Jag orkar ingenting, jag är fortfarande så kär, men samtidigt finns det ingen mer i världen som jag hatar så mycket som jag hatar dig.
Jag hatar att du inte hör av dig, samtidigt som jag älskar det för att då kan jag gå vidare, eftersom nu vet jag. Jag vet att jag inte betyder något alls för dig. Jag var en leksak. Ville du bara se hur långt jag skulle gå för din skull? Ville du se om jag skulle falla för dig? Var det en lek redan från början?
Just nu är mitt liv en ända röra, jag orkar ingenting om jag hade fått som jag velat hade jag sovit bort dagarna i väntan på att vakna upp och bara veta att jag kommit över dig. Du fick mig att dricka för mycket, inte en gång utan två. Redan första gången vi träffades fick du mig att bli osäker, du fick mig att känna mig glömd och det gjorde att jag däckade. Visst fine, jag kan inte bara skylla på dig men du gjorde inte saken bättre. Helgen blev inte så lyckad den heller, visst var den lyckad men jag drack, inte för att jag tyckte det enbart var gott utan för att jag kände att jag ville dränka mina känslor. Jag befann mig snart i en lek, hångel med lite folk och trodde att jag faktiskt kanske kunde komma över dig, men natten slutade med att jag stod och grät i två timmar. Du får mig att bli så jävla ego, jag är elak mot mina vänner speciellt de som behöver mig. Men som sagt jag orkar inte.
JAG HATAR DIG! Men om det nu är sant varför finns du då i min hjärna och mitt hjärta hela tiden, varför kan du bara inte låta mig vara? Räcker det inte med att du slitit ut en del av mig utan du måste förfölja mig i mina tankar var jag än går. Allt som har med dig att göra får mig att må dåligt, allt jag säger om dig låter som om du är underbar men det är du inte, för en underbar människa skulle inte göra så här!
Tårarna rinner och jag vill att de ska ta slut. För om inte du fanns hade jag varit mig, jag hade varit god och glad som ett kexchoklad men det förstörde du. Jag har en fasad som säger alla att jag är helt okej att jag kommit en bra bit på vägen men egentligen står jag fortfarande på samma ställe som när du skickade smset om att du inte ville ha mig.
Om du bara kunde lämna mig ifred så hade allt varit så mycket bättre, du får mig att bete mig som en skit och det vet jag, tack och lov så har jag mina vänner. Hatar dig för att jag älskar så mycket av dig…

Massa kärlek och tack till mina älsklingar som fortfarande står ut med mig ♥

Vem är jag?

Jag tänkte starta med att berätta lite om mig själv. Allt började en sensommardag, året var 1989. Jag ville ut i världen innan den var redo, 6veckor förtidigt kom jag och familjen var tacksam eller? Min käre storebror fick sig en stor besvikelse när han fick veta att han fått en lillasyster till. Han hade redan en det fick väl räcka. Mamma lugnade ner honom genom att berätta att jag var rödhårig så nu var han inte den ända lilla rödtotten i Broberg-Palmqvist familjen.
Jag har näst intill alltid varit en glad och omtänksam person, men någonstans fanns det någon som ville se mig må dåligt. Mobbningen började nog redan i ettan men var som värst på högstadiet, det var inte lätt att vara den tjocka rödhåriga tjejen. Jag har alltid haft många vänner, alltid haft turen att ha nära, väldigt nära vänner men ändå har jag känt mig så fruktansvärt ensam och utanför att jag ville försvinna från jordens yta.
Men sen kom gymnasiet, en ny start jag kunde få vara mig själv och alla kunde få lära känna mig och inte den tjocka tjejen jag var innan. Visst jag är inte smal nu heller men jag är smalare och har ett självförtroende som jag aldrig trodde att jag skulle finna. Allt detta tackvare mina vänner och nystarten på Heleneholm. Nu kunde jag inte bara låta alla nya få lära känna mig utan jag kunde själv få tiden till att bli mig själv, utan att ha folket från den gamla skolan som tryckte ner en. Det var först nu jag blev mig själv och vågade visa det. Jag kommer alltid att förändras men nu vågar jag låta det ske och jag vet att vad som än händer är jag alltid jag.
Nu går jag tredje året på gymnasiet och det är underbart att det snart är slut, inte för att jag inte för att jag inte trivs, men jag mår mycket bättre när jag får jobba. Jag går barn och fritid och trivs hur bra som helst med mitt val. Sedan jag var 3år har jag sagt att jag skulle bli dagisfröken, många karriärs val kom mellan men nu i slutändan blev det ändå val ett. Studenten är bara veckor ifrån och det känns underbart men väldigt skrämmande. Rädslan för att man kommer att missat sina kompisar finns där, rädslan för att man inte ska få något jobb fram till den dagen då man vill börja plugga igen, alla dessa frågor men inga svar. Förhoppningsvis kommer svaren med tiden, att de blir bra svar som jag vill leva med och kan få ut så mycket som möjligt av.

† Idag ska vi alla tänka på Engla, den 10åriga flickan som blivit mördad.

En ängel vakar över henne precis som över alla andra som fått överge livet på
jorden.

Mycket värme och kärlek från mig till er alla <3