Hur kan det bli så här? Först är man otroligt glad och lycklig men innan man vet ordet av det så har man blivit nerslängd i smutsen och vill bara gå och gömma sig i en hörna. Man går från att känna sig som världens mest glada människa till den som ingen vill veta av för att man förstör stämningen. Det finns stunder då jag inte tänker på det överhuvudtaget men det finns de stunder där jag inte kan sluta tänka på allt som hänt. Var det något jag gjorde eller sa? Jag vet att det inte är det men ändå kan jag inte sluta få upp ett kanske i huvudet.
Jag vet att jag har sagt att jag ska radera hela inkorgen så att jag slipper se alla sms från just dig, du som fick mig att trilla. Men varje gång jag tänker göra det vågar jag inte, jag är rädd för att radera en del av mitt liv som fick mig att våga. Våga på ett sätt som jag inte gjort förr, problemet är bara det att när jag väl vågade ta ett steg upp blev jag puttad och föll flera meter ner för stegen igen. Jag gick inte tillbaka dit jag var innan utan gick tillbaka till ett jag som jag önskar att jag aldrig mer skulle få veta av.
Bara för en liten stund sen satt jag och kollade på Skins, hur bra som helst men sen slog det mig. Imorgon är det min brors födelsedag men inte bara det, det är exakt en vecka sen jag smsade mitt sista sms till dig! För en vecka sedan idag smsa jag och sa att det var lika bra att vi började snacka igen för jag vill ju ändå vara kompis med dig.
Men du krossa mig igen, visst smsade du som vanligt (nästan i alla fall, inga gulliga smeknamn eller avslut som ”saknar dig, vill att du ska vara här hos mig”). Men vi smsade, jag tänkte att det kunde vara bra för mig, att jag ändå kunde leva lite på hoppet om i fall vi fortsatte smsa att det kunde bli vi längre fram. Men nej, smsar inte jag smsar inte du. Men ursäkta mig, var det inte du som sa att vi skulle vara vänner, att du inte ville missta mig. Var det bara en ursäkt för att du skulle slippa undan skuld känslorna, det var du och jag allt verkade som det var bra, tills ditt fega sms på måndagen. ”Vill att vi ska vara vänner, jag känner inget mer just nu. Vet ju inte om du känner något mer, du kanske också bara vill vara vänner?”
GAAAAH! Vill bara skrika, fan vad jag hatar dig för att du får mig att må så här. Fan vad jag hatar att jag hatar att du inte hör av dig och säger att allt bara var din fega lilla hjärna som sa till dig att det var lättast så här. Jag orkar ingenting, jag är fortfarande så kär, men samtidigt finns det ingen mer i världen som jag hatar så mycket som jag hatar dig.
Jag hatar att du inte hör av dig, samtidigt som jag älskar det för att då kan jag gå vidare, eftersom nu vet jag. Jag vet att jag inte betyder något alls för dig. Jag var en leksak. Ville du bara se hur långt jag skulle gå för din skull? Ville du se om jag skulle falla för dig? Var det en lek redan från början?
Just nu är mitt liv en ända röra, jag orkar ingenting om jag hade fått som jag velat hade jag sovit bort dagarna i väntan på att vakna upp och bara veta att jag kommit över dig. Du fick mig att dricka för mycket, inte en gång utan två. Redan första gången vi träffades fick du mig att bli osäker, du fick mig att känna mig glömd och det gjorde att jag däckade. Visst fine, jag kan inte bara skylla på dig men du gjorde inte saken bättre. Helgen blev inte så lyckad den heller, visst var den lyckad men jag drack, inte för att jag tyckte det enbart var gott utan för att jag kände att jag ville dränka mina känslor. Jag befann mig snart i en lek, hångel med lite folk och trodde att jag faktiskt kanske kunde komma över dig, men natten slutade med att jag stod och grät i två timmar. Du får mig att bli så jävla ego, jag är elak mot mina vänner speciellt de som behöver mig. Men som sagt jag orkar inte.
JAG HATAR DIG! Men om det nu är sant varför finns du då i min hjärna och mitt hjärta hela tiden, varför kan du bara inte låta mig vara? Räcker det inte med att du slitit ut en del av mig utan du måste förfölja mig i mina tankar var jag än går. Allt som har med dig att göra får mig att må dåligt, allt jag säger om dig låter som om du är underbar men det är du inte, för en underbar människa skulle inte göra så här!
Tårarna rinner och jag vill att de ska ta slut. För om inte du fanns hade jag varit mig, jag hade varit god och glad som ett kexchoklad men det förstörde du. Jag har en fasad som säger alla att jag är helt okej att jag kommit en bra bit på vägen men egentligen står jag fortfarande på samma ställe som när du skickade smset om att du inte ville ha mig.
Om du bara kunde lämna mig ifred så hade allt varit så mycket bättre, du får mig att bete mig som en skit och det vet jag, tack och lov så har jag mina vänner. Hatar dig för att jag älskar så mycket av dig…
Massa kärlek och tack till mina älsklingar som fortfarande står ut med mig ♥
Jag vet att jag har sagt att jag ska radera hela inkorgen så att jag slipper se alla sms från just dig, du som fick mig att trilla. Men varje gång jag tänker göra det vågar jag inte, jag är rädd för att radera en del av mitt liv som fick mig att våga. Våga på ett sätt som jag inte gjort förr, problemet är bara det att när jag väl vågade ta ett steg upp blev jag puttad och föll flera meter ner för stegen igen. Jag gick inte tillbaka dit jag var innan utan gick tillbaka till ett jag som jag önskar att jag aldrig mer skulle få veta av.
Bara för en liten stund sen satt jag och kollade på Skins, hur bra som helst men sen slog det mig. Imorgon är det min brors födelsedag men inte bara det, det är exakt en vecka sen jag smsade mitt sista sms till dig! För en vecka sedan idag smsa jag och sa att det var lika bra att vi började snacka igen för jag vill ju ändå vara kompis med dig.
Men du krossa mig igen, visst smsade du som vanligt (nästan i alla fall, inga gulliga smeknamn eller avslut som ”saknar dig, vill att du ska vara här hos mig”). Men vi smsade, jag tänkte att det kunde vara bra för mig, att jag ändå kunde leva lite på hoppet om i fall vi fortsatte smsa att det kunde bli vi längre fram. Men nej, smsar inte jag smsar inte du. Men ursäkta mig, var det inte du som sa att vi skulle vara vänner, att du inte ville missta mig. Var det bara en ursäkt för att du skulle slippa undan skuld känslorna, det var du och jag allt verkade som det var bra, tills ditt fega sms på måndagen. ”Vill att vi ska vara vänner, jag känner inget mer just nu. Vet ju inte om du känner något mer, du kanske också bara vill vara vänner?”
GAAAAH! Vill bara skrika, fan vad jag hatar dig för att du får mig att må så här. Fan vad jag hatar att jag hatar att du inte hör av dig och säger att allt bara var din fega lilla hjärna som sa till dig att det var lättast så här. Jag orkar ingenting, jag är fortfarande så kär, men samtidigt finns det ingen mer i världen som jag hatar så mycket som jag hatar dig.
Jag hatar att du inte hör av dig, samtidigt som jag älskar det för att då kan jag gå vidare, eftersom nu vet jag. Jag vet att jag inte betyder något alls för dig. Jag var en leksak. Ville du bara se hur långt jag skulle gå för din skull? Ville du se om jag skulle falla för dig? Var det en lek redan från början?
Just nu är mitt liv en ända röra, jag orkar ingenting om jag hade fått som jag velat hade jag sovit bort dagarna i väntan på att vakna upp och bara veta att jag kommit över dig. Du fick mig att dricka för mycket, inte en gång utan två. Redan första gången vi träffades fick du mig att bli osäker, du fick mig att känna mig glömd och det gjorde att jag däckade. Visst fine, jag kan inte bara skylla på dig men du gjorde inte saken bättre. Helgen blev inte så lyckad den heller, visst var den lyckad men jag drack, inte för att jag tyckte det enbart var gott utan för att jag kände att jag ville dränka mina känslor. Jag befann mig snart i en lek, hångel med lite folk och trodde att jag faktiskt kanske kunde komma över dig, men natten slutade med att jag stod och grät i två timmar. Du får mig att bli så jävla ego, jag är elak mot mina vänner speciellt de som behöver mig. Men som sagt jag orkar inte.
JAG HATAR DIG! Men om det nu är sant varför finns du då i min hjärna och mitt hjärta hela tiden, varför kan du bara inte låta mig vara? Räcker det inte med att du slitit ut en del av mig utan du måste förfölja mig i mina tankar var jag än går. Allt som har med dig att göra får mig att må dåligt, allt jag säger om dig låter som om du är underbar men det är du inte, för en underbar människa skulle inte göra så här!
Tårarna rinner och jag vill att de ska ta slut. För om inte du fanns hade jag varit mig, jag hade varit god och glad som ett kexchoklad men det förstörde du. Jag har en fasad som säger alla att jag är helt okej att jag kommit en bra bit på vägen men egentligen står jag fortfarande på samma ställe som när du skickade smset om att du inte ville ha mig.
Om du bara kunde lämna mig ifred så hade allt varit så mycket bättre, du får mig att bete mig som en skit och det vet jag, tack och lov så har jag mina vänner. Hatar dig för att jag älskar så mycket av dig…
Massa kärlek och tack till mina älsklingar som fortfarande står ut med mig ♥
2 kommentarer:
Det kommer att ta tid. Säkert alldeles för lång tid för dig som vill att allt ska gå fort (precis som jag, orkar älta saker, liksom). Men jag lovar, en dag släpper det på riktigt, och då är det den mest underbara känslan i världen. Cilla, tänk bara på att det försvinner inte för att man låtsas att det gör det. Det blir bara värre då.
Kan abra hålla med Camilla.. nu ahr jag med skaffat blogg här..=)
Skicka en kommentar